Äppelträd. Det är något speciellt med äppelträd. Med alla andra växter i trädgården rycker jag på axlarna och tänker att det som överlever det överlever. Men inte med äppelträden. För det är något speciellt med äppelträd. Som med Kristinas astrakan. Någon astrakan står ju förstås inte i vår trädgård, men däremot en gyllene kitajka och ett familjeträd. Kanske var det husmodern i mig som valde familjeträdet med tre sorter på samma träd och romantikern som valde kitajkan, med de gyllengula delikatessäpplena. Om det nu blir några sådana.
När kitajkan planterades var den inte större än en uppstammad buske, men växte snabbt om familjeträdet, troligtvis tack vare att det undgått handelsträdgårdens hårda beskärning. Så om jag ursprungligen oroade mig mest för det lilla, lilla miniträdet, så borde jag ju så småningom ha oroat mig mer för det lite större minifamiljeträdet, som inte växte särskilt mycket alls under sommaren. Men det gjorde jag av någon anledning inte. Fast i slutet på juli blev jag tvungen att oroa mig för båda träden, för då blev bladen gula av näringsbrist och det svåra dilemmat uppstod; gödsla eller inte? I mina böcker står att man inte ska gödsla träden efter midsommar för att de ska hinna förstå att det snart är vinter, men vad gör man då om de svälter? De fick lite mat. Om det var bra eller dåligt får vi väl se till våren.
Nu står de små miniträden med snö långt upp över stammarna och bara kronorna sticker upp över det värmande täcket. Just nu är jag faktiskt inte så orolig för hur de mår, även om jag inte vet vad gnagarna har för sig där under snötäcket. Hararna verkar iallafall inte ha hittat hit, så grenarna får vara i fred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar